Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars

Jag hade tänkt få till det så jag gick igenom alla Super Mario-spelen kronologiskt, men när året landade på 1996 och Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars landade på min lista var jag tvungen att spela det eftersom jag aldrig tidigare gett mig på det. vad finns det då att säga om spelet snart 22 år efter dess release?

Jag kan börja nämna att det är Square som står bakom, mest känt för snart oräkneliga spel till den vida berömda serien Final Fantasy som nådde den japanska publiken redan 1987, men fick sin kultstatus med det sjunde i serien här i väst 1997. Jag kommer ha anledning att återkomma till Final Fantasy, och nämner detta eftersom Super Mario RPG på något vis borde nämnas som en spin-off. Elementen är igenkännbara i det stridssystem, perfekt blandat med fantasi, slump, taktik och humor som Square gjort sig kända för. Vad beträffar humor faller det ganska snart i Super Mario RPG eftersom Marioserien (och jag vet att jag kanske kan bli brännmärkt för detta) aldrig varit särskilt rolig. Det har funnits gameplay i Mariospel, men Mario som karaktär är pretty boring om vi ska vara helt ärliga.

Jag upplever det som att Nintendo gått in för sina karaktärer i ett Mariouniversum från Super Mario bros. (1985) och aldrig tagit sig längre. Vad som fick mig att fastna för Super Mario RPG var att det är ett RPG, vilket alltid varit min favoritgenre, men någonting hände när världarna blev helt öppna och fria att röra sig i. De gamla klassiska rpg-spelen som jag tidigare älskat (som Final Fantasy) kom att gå under genren JRPG (japanese role-playing games) vilka i stort kännetecknas av ett turbaserat stridssystem, (ibland väldigt många) menyer, långsamt tempo och prylar (vapen etc.) som blir fetare successivt med den linjära storyn. De blev helt enkelt tråkigare. Dessa spel borde i praktiken innebära att de är perfekta dricka-kaffe-och-spela-samtidigt-spel.

Jag hängde med i storyn i Legend of the Seven Stars, köpte den, halvvägs, för då dök det upp för mycket skit som fördröjde storyn, vilket är synd eftersom storyn är det enda som idag kan hålla mitt intresse genom ett helt gammalt klassiskt rpg. Vad som fördröjde storyn var att man plötsligt skulle hitta massa dolda prylar i ett rum, ta sig igenom en labyrint av gröna tunnor, lista ut ett hemligt ord (som fick mig att dra fram old school penna och papper, vilket förvisso har en charm), men plötsligt kände jag "Men jösses! Kan jag vara klar med den här skiten already?".

Åter till detaljer i humorn: jag hoppade till när det plötsligt kom in ett namn från den verkliga världen där jag ju trots allt sitter när jag spelar det här spelet som utspelar sig kring Mushroom Kingdom, Bowser's Castle och The Star Road. Plötsligt dyker namnet Bruce Lee upp. För mig är det ungefär som att någon i spelet skulle dra en parallell till Donald Trump. Långtifrån samma person, men dessvärre samtidigt ett namn jag kan relatera till i verkligheten. På ett annat ställe dyker det upp två tyskbrytande tårtmakare som i sin 1980-talshumor i detta 1996 påminner om Werner och Werner (Nöjesmaskinen 1982-1984).

Spelet är alldeles för enkelspårigt till och med för att följa en linjär story. En linjär story kan vara enkelspårig, men då måste storyn vara så mycket mer än vad Super Mario och hans entourage kan erbjuda. Spelet försöker hålla sig vid liv med en humor som försöker för mycket, en humor som är för medveten om sig själv. Super Mario är som den där idioten som är ensam om att skratta åt sina egna skämt, lägg då till att han (än så länge) är stum. Och visst har Luigi inte så mycket att tillföra i något Mariospel, men när jag spelar Super Mario RPG är det som att jag hela tiden vill fråga skärmen "Ey Mario? Var har du brorsan?" och kan bara komma fram till att eftersom Mushroom Kingdom plötsligt har referenser till den verkliga världen kretsar spelet förmodligen på en högre nivå och allt utspelar sig egentligen i Luigis huvud där han sitter i en knarkarkvart i Alingsås och trycker i sig svamp.

Visst, jag är bitter. Det kommer inte vara sista gången jag lägger ner alltför mycket tid på ett spel, men jag vill - trots detta - höja flaggen för inbitna fans av Square's spel. Detta är kind of en spin-off till Final Fantasy som kan vara värt att ta sig igenom, även om det efter halva resan blev olidligt för mig.

Taggar: RPG, supermario, Humor

Player1 26 dec 2017 06:48 Visningar: 129

+Stridssystemet är igenkännbart och underhållande.

-Alltför självmedveten humor. Det finns moment i spelet som stoppar upp flödet av storyn.

4 Ingenting att hänga i granen, om man inte verkligen, verkligen älskar Square.

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.