Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Final Fantasy

Hironobu Sakaguchi, skapade Final Fantasy i tron om att det skulle bli hans sista spel. Därav titeln. Det ligger en underbar ironi i att Final Fantasy kom att bli spelserien med flest uppföljare och spin-offs hittills, och att detta första spel bara var början på en mycket framgångsrik karriär för Hironobu.

Jag önskar jag kunde säga mer om det allra första Final Fantasy än vad jag egentligen kan. Eftersom spelet är baserat på text i handling och dialog och aldrig hade någon release utanför Japan har jag inte ens någon aning om ifall kvalitén på översättningen till ROM via en emulator kan matcha originalet.

Efter att jag varvat Final Fantasy VII (1997) blev jag som besatt av att få tag i alla spel jag kunde hitta i serien. Jag hittade ingenting. Det var långt senare jag upptäckte att Final Fantasy IV-VI släppts till Super Nintendo, i USA. Två år senare satt jag dock på ett fattigt studentrum och hade full tillgång till Internet. Där upptäckte jag detta första Final Fantasy och två uppföljare till Japans motsvarighet till NES, Famicom.

Det första som slog mig var musiken som närapå drabbade mig med orgasmens kraft. "Det är samma musik!" utbrast jag i mitt ensamma rum. "Samma fantastiska, underbara musik!", och fortfarande med Final Fantasy VII i bakhuvudet var jag nära till tårar. Sedan började jag spela.

Jag vet inte om jag hade väntat mig att spelet skulle vara magiskt och gripa mig i sin story så som dess tio år senare uppföljare skulle göra, men detta första Final Fantasy var faktiskt inget vidare. Det var som alla andra RPG:n (som jag förvisso en gång älskat), att slåss, levla, bli fet, hitta lite pengar här, lite där, för att kunna köpa fetare vapen och rustningar. Jag var sugen på en gripande story. Jag intalade mig att spelet visst var bra, att det bara var att force through, att komma in i det, att försöka se det enbart med blick för själva storyn. Till slut var jag tvungen att erkänna att jag utvecklat ett tvång, att jag satt där mot min vilja och spelade, och trots det fortsatte jag. Jag fortsatte tills jag fastnade fullständigt och plötsligt inte visste vart jag skulle ta vägen med mina karaktärer. Jag vet inte ens var i storyn jag befann mig, om det var början, mitten eller slutet.

Jag stängde av spelet och beslutade att det aldrig varit meningen att det skulle hamnat i mina händer. Men musiken fanns där i alla fall, och det var det enda som tröstade mig i min ånger att jag valt att sitta på mitt studentrum och spela Final Fantasy från 1987 istället för att gå ut på krogen med mina kurskamrater och bli bängfull.

Att sätta Final Fantasy i perspektivet att det trots allt blev en succé med så många uppföljare tycker jag syftar till att det är lite skit samma vad jag tycker om det (eller översättning jag spelat), för oavsett, och lyckligtvis, har Final Fantasy som serie en del stjärnstoff att damma av, men det kommer ta ett tag innan jag når dit med tanke på att jag skriver om serier i kronologisk ordning.

Taggar: RPG, finalfantasy, ff

Player1 26 dec 2017 22:47 Visningar: 271

+Det är starten för den största spelserien någonsin.

-Det är tråkigt.

2 Man behöver inte ge sig på spelet även om man är inbitet fan av Final Fantasy.

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.