Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Mortal Kombat

Ganska långt efter att gamers spelat sig trötta på International Karate (1985) och kort efter att vi spelat oss trötta på Street Fighter II var vi sugna på att se en levlad variant av genren. Vi var törstiga på blod. I Mortal Kombat fick vi det serverat, i stora stänk för varje utdelad käftsmäll där vi kunde känna att vi verkligen skadade vår opponent. Vi kunde fröjdas av grymma fatalities, i form av en grym avslutande knappcombo, unik för varje karaktär. En utförd attack som på brutalast vis tog död på motståndaren. Vi kände segerns sötma då Kano slet ut hjärtat på sin motståndare, då Cage slog av huvudet på sin, eller ännu mer överdrivet då Sonya skelettifierade sin opponent med en eldboll, eller Raiden satte en blixt i antagonistens huvud så blodet regnade. Detta pratade vi inte om med våra föräldrar, för vi visste att om vi gjorde det skulle vi inte längre få tillgång till det. För detta var förbjudet guld för oss som knappt kommit in i tonåren. Detta var lika brutalt för oss som filmen Motorsågsmasakern (1974) var för generationen före oss.

Jag var tyvärr inte en av dessa vi som satt och hoppade ivrigt så snart blodet flöt. För mig var Mortal Kombat ett spel i en rad andra fightingspel. Jag tyckte aldrig att blodet var särskilt trovärdigt. Jag tyckte att det hörde hemma i spelet, men för mig såg det redan då ut som färggranna palettstänk i en färggrann miljö. Det gav med ljudeffekterna en komisk vibb, ungefär som att titta på någonting som var lika överdrivet som splatter. Våldet i Mortal Kombat hade varit mycket mer obehagligt, och mer förståeligt att begripa den debatt det skulle leda till, om karaktärerna blev gradvis sönderslagna, påverkade av slagen, lemlästade genom långsam tortyr, men detta var helt enkelt alltför tydligt ett grafiskt val, inte för att öka realismen, utan för att tillföra en känsla av ultimat vinst för den som gillar fighting som genre.

Eftersom Mortal Kombat består av en lång rad uppföljare kommer jag gå in på själva spelet och serien längre fram när tillfälle ges, för Midway Games gjorde någonting mycket större än att tillföra ett blodigt fightingspel när de satte Mortal Kombat på kartan.

Debatten kring spelvåld tog fart och på grund av spelet skapades Entertainment Software Rating Board (ESRB) som blev en mall till hur återförsäljare och föräldrar skulle förhålla sig till åldersgräns i spel. Mitt trettonåriga jag hade förstås hittat ett argument mot hela grejen och surat för att föräldrar och grejer skulle lägga sig i, särskilt med tanke på hur lite avtrubbad jag själv upplevde att jag blev av Mortal Kombat. Men idag ser jag det på ett annat sätt.

Här är en gräns där spelen får någon form av kulturell status genom att erkänna att vissa spel inte lämpar sig för vissa målgrupper. Det är inte längre enbart en leksak som små barn pysslar med. Det tvingar föräldrar till att sätta sig in i vad deras barn har för intressen (om barnen ägnar sig åt gaming), och att ta det på allvar. Till och med i förlängningen erkänna det som någon slags konstform.

Jag kan lägga till att jag sett oerhört mycket mer obehagliga uppsättningar av teater och performance, vilka inte ifrågasatts, och vilka inte heller behöver ifrågasättas. Konstnärliga val får i min värld gärna diskuteras, men jag kan tycka det är lite överdrivet då moralpaniken sätter in omedelbart så snart konstformen är någonting betraktaren inte är lika bekant med. Det var just vad som hände med Mortal Kombat, och för mig är det där dess storhet ligger.

Taggar: Fighting, våld, moralpanik

Player1 28 dec 2017 00:05 Visningar: 43

+Skapade ett helt system för åldersgräns.

-"det ser inte ens verkligt ut"

5 Skapade rabalder, men är ur dagens ögon knappt värt att spela om.

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.