Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Metroid

VARNING: Artikeln innehåller ett spelfusk

Metroid ligger nära mitt hjärta. Det är ett spel som påminner om barndomens vinterlov. Jag förknippar färgerna i spelet med samma gemytliga ljus som gav sken från granen kring jul. Det är möjligt att jag en gång fick Metroid i julklapp och att det är därför jag sitter inne med känslan. Det är ett spel jag fortfarande ibland påbörjar kring samma tid då jag som barn hade jullov.

Vad som var utmärkande för spelet, förutom julgransljusfärgerna, var ljudet. Musiken var underbar chipmusik som jag utan ironi fortfarande skulle kunna lägga in i min playlist. I anslaget dök enbart titeln "METROID" upp monumentalt, till musik som tog den kommande spelaren till mystiska världar bortom vår galax, enkla klink. På sina håll var musiken frånvarande och lät spelaren föras fram i obehaglig tystnad, med undantag för ett återkommande läte. Det var förstås inte på något sätt skrämmande (det var trots allt ett gammalt spel), men det gav ändå en känsla av att spelaren som Samus Aran var alldeles ensam, lämnad åt sitt uppdrag, sitt öde att förgöra rymdpiraternas moderhjärna.

Spelet var lokalsinnesbaserat, och ganska unikt för sin tid, då det gällde att minnas sina spår till alla dörrar, hissar och dolda utrymmen, eftersom man var tvungen att hitta bomber, missiler, långskott och frysvapnet för att ta sig till platser man redan passerat, men som krävde just vissa spelföremål för att nå. Det fanns också energikapslar utspridda, som ökade maxenergin, vilket var nödvändigt för att överleva en längre stund.

Spelet använde sig av en kod på 24 tecken för att spelaren skulle kunna stänga av spelet och återgå vid ett senare tillfälle. Koden kunde också användas som fusk, någonting som utvecklare ofta lade in för sin egen skull, för att testa spelet, och som de lät ligga kvar på det släppta spelet som ett easter egg. Skrev man in "NARPAS SWORD" fick man oändligt med energi och alla vapen. Kodsystemet var nytt för tiden. Inte sagt att Metroid var först, för det vet jag inte. Det kanske det var? Vad jag däremot vet är att Metroid är det första spelet som hade alternativa slut. Det fanns fem olika slut på spelet beroende på hur snabbt man klarade av det.

Det var också det första spelet jag känner till där protagonisten var en kvinna. Ja. Samus Aran var en kvinna, vilket visade sig först när spelet var avklarat och hon tog av sig robotdräkten. Jag kan tillägga att jag aldrig hört eller läst om någon som blivit upprörd över att Samus Aran hela tiden varit kvinna. Tvärtom var det många gamers som tyckte det var coolt. Självklart ledde det dock till myten att om man klarade spelet utan att ta minsta stryk skulle hon strippa, så alla bro-gamers för tiden gick ihop för att klara Metroid utan att ta stryk för att få se den där nakna 8-bitsbruden. Men tanken med att låta protagonisten vara en tuff brud i robotförpackning var god, i efterhand ganska given med tanke på att karaktärsdesignern Yoshio Sakamoto sa sig varit inspirerad av filmen Alien (1979) där huvudkaraktären utan problem är en tuff hjälte som också råkar vara kvinna.

Spelet fick en rad uppföljare. I skrivande stund ligger Metroid Prime 4 (2019) i pre-production.

Taggar: Metroid, kvinna, kod

Player1 30 dec 2017 23:15 Visningar: 261

+Det är ett episkt äventyr som håller måttet för just ett äventyr.

-Det har egentligen inget omspelsvärde.

9 Roten till Samus Arans ouppklarade resa som fortfarande skapar uppföljare

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.