Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Mass Effect

Denna moderna klassiker har lärt mig någonting om mitt mission för mänskligheten. Jag är inte här för att spela igenom alla spel. Som enkel människa är det ett omöjligt uppdrag. Jag är inget upphöjt väsen, egentligen ingen commander när det kommer till gaming. Jag är ingen Spectre (och jag vet inte ens om jag använder uttrycket rätt här). När jag spelar Mass Effect är jag en långsam Elcor.

Jag kan inte, pallar inte köra igenom det. Jag har harvat och spelat och varit ganska stillastående i denna första del av eposet, denna trilogi. Jag har lärt mig att det är okej att jag avskyr science fiction. Det är okej att jag inte gillar att färdas i ett oändligt universum, trots att spelvärlden är begränsad. Det är okej att jag gång efter annan utropar "Klassiker my ass!".

Trots det kan jag erkänna att storyn är imponerande och jag har sällan skådat en så naturlig motion capture ens i långt senare spel. Striderna har en nerv som jag också saknar i många andra spel och kontrollen är enkel i sådana situationer.

Men inte ens en bra bit bortanför tutorialen har jag förstått vilka vapen som passar bäst eller ens hur man utrustar protagonisterna med den bästa utrustningen. Jag tror att jag gör rätt, men det finns inget definitivt pling eller någon annan hint om att jag passat handen i handsken. Funktionerna kommer inte naturligt till mig och jag måste googla lösningar, alltså inte walkthroughs, utan rent spelmekaniska saker, som att jag behöver trycka på space för att få fram en meny, eller trycka på Q för att stiga ur ett fordon. Det är dock möjligt att informationen gått mig förbi i spelet när jag varit upptagen med att vara ointresserad av spelets miljöer.

Jag förstår att det är en fruktansvärd sak att säga. "Va!? Hur kan du vara ointresserad av spelets miljöer!? Det är Mass Effect du skriver om här, förrädare!". Jag tycker det är lite ballt med lite olika förutsättningar för spelet beroende på planet etc. men jag tycker det blir tröttsamt att ta sig fram, för mig oändliga sträckor, som blir cirklar genom en massa främmande miljöer. För ponera nu att du är jag, en person som lyckligtvis lever i en tid med GPS då mitt lokalsinne är något av det sämsta i universum. Jag tycker det blir mycket onödigt bläddrande och promenerande för att ens hitta de utropstecken som på kartan markerar mina uppdrag. Är det så svårt att få in en pil som riktning på radarn? Se The Elder Scrolls!

Jag hör någon genom skärmen påpeka att det är resan med spelet som är målet, och jag håller förvisso med, men detta är inte Dear Esther (2012). Det är ingen walking simulator. Detta är för mig en intressant story som förstörs för att jag inte kan hålla olika alien-raser och deras egenskaper i huvudet. Det är en berättelse jag är intresserad av, och vill vara intresserad av, men som jag tappar på grund av gradbeteckningar och detaljer i en värld jag inte förstår.

Men vad man framför allt måste komma ihåg är att trots att jag är en fullfjädrad nörd, är jag lika intresserad av science fiction som genre som jag har lokalsinne. Det existerar knappt. Det lär nog finnas undantag, och jag kommer inte rädas att ge mig på genren igen, men däremot är jag rädd att oftast kommer mina uttalanden inom genren se ut såhär.

Eller kan det vara så att jag hoppade på skeppet för sent? Missade vad alla pratade om? Jag har en gaminglucka där jag missade det mesta mellan 2006-2016 eftersom jag då var upptagen med att skriva dramatik.

Är jag dömd att enbart glida runt i orbit kring spel från min barndom och belysa dem som mästerverk? Jag hoppas inte det.

Taggar: scifi, klassiker, RPG

Player1 10 jan 2018 23:01 Visningar: 32

+Det är en fängslande story, jag vet att det är det. Stridssystemet är skönt.

-Mycket att hålla reda på om man inte trivs med sprillans oupptäckta världar

5 Suveränt för någon som gillar science fiction. Håll dig annars borta.

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.