Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Assassin's Creed

Det första spelet i en serie med ett gäng uppföljare. Jag gillade det. I min artikel utgår jag ifrån att det inte skulle komma så många uppföljare. För om jag vetat att det skulle födas så mycket Assassin's Creed ur Assassin's Creed hade jag redan nu kunnat avgöra att jag är mätt.

Jag gillar alltså att föra mig i rollen som lönnmördare, det är min kopp te, men bara av det här spelet att döma blir det väl repetitivt. Från början var det skönt att slå någon profet på käften, göra ett sneaky lönnmord, rädda några random bybor från random stadsvakter, klättra upp i ett random torn, jagas längs gator och över byggnader. När alla dessa randoms blev multirandoms, det vill säga när samma typ av uppdrag och landmärken dök upp om och om igen. Då var det inte fullt lika roligt.

Vad som räddar Assassin's Creed från fullkomlig tristess är att jag hela tiden vill se vad som händer i den nutid som spelet utspelar sig i. Jag visste det nämligen inte när jag påbörjade spelet, att det utspelar sig i nutid. Detta beror till stor del på min speltorka mellan åren 2006-2016 (gissa varför jag kör retro). Jag har bara hört att det dykt upp ett spel då och då, en eller ett par gånger per år, i olika epoker och jag funderade länge över hur gammal den där lönnmördaren kan bli.

En annan sak som från början kändes trist var att kontrollen till tangentbord kändes fruktansvärd. Så illa att jag skulle artikulera det som "fö-rukt-ans-värd", men när den väl satt, efter två timmars gaming var den mer okej. Verkligen inte skräddarsydd, men så snart jag kände att jag hade kontroll märktes det verkligen. Att ha kontroll i Assassin's Creed känns avgörande. Inte för att spelet är särskilt svårt, för det är det inte. Att ha kontroll innebär att allt blir snyggare, och jag känner mig mer som en assassin.

Striderna har en nerv, och ofta känns det som att jag precis klarat mig med nöd och näppe. Jag sitter ibland med andan i halsen när jag flyr i min fasadklättring. Dessutom är spelet riktigt snyggt för sin tid. Jag hade förmodligen varit mycket mer imponerad för elva år sedan än jag är idag.

Förutom hela storyn, som är linjär, men fängslande, finns det som jag nämnt bland annat torn, eller örnnästen att klättra upp i och en massa vimplar av olika slag att plocka. Spelet drar med sin mekanik minnen till Tomb Raider (för Assassin's Creed är av allt att döma ett plattformsspel i äventyrsform) och Tony Hawk's Pro Skater. Istället för skejtband i VHS-format plockar jag vimplar av någon märklig anledning.

Men i slutändan känner jag mig som en lönnmördare, om än en lönnmördare som i min kåpa repeterar mina uppdrag, inte mindre en lönnmördare. Jag skulle absolut inte credda Assassin's Creed till skyarna, men jag kan heller inte rata det till dynga, för det är det inte. Det är ett välgjort spel i sin berättelse, genomarbetad, med svagheter i sin mekanik och i upprepningar, tyvärr i den grad att jag inte längtar tills jag behöver spela nästa spel i serien. Samtidigt vill jag någon gång fortsätta på den, men just nu är jag mätt.

Taggar: Action, rouge, lönnmördare

Player1 14 jan 2018 22:58 Visningar: 118

+En bra story och skön känsla.

-Väl repetitivt. Omständig kontroll.

6 Skönt så länge man känner sig som assassin. Mindre skönt när fingrarna krampar.

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.