Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Persona 5

Jag kommer aldrig glömma alla dagarna och nätterna jag tillbringade på LeBlanc.

Men vi börjar från början.

Jag har, förutom ett par enstaka försök att testa Persona 4, inget förhållande alls till den här spelserien. Ändå var det något som lockade mig med detta spelet. Eller; det var framförallt ett speciellt 'något' som lockade mig; det stilistiska. Alla dom här färgerna, pratbubblorna med skrikig textdesign och så givetvis, japan. Jag älskar ju det mesta kring det där landet och all Anime-design fullkomligen skrek att "jag behöver det här."

Så, jag behövde det där.

Jag vet inte hur många timmar in som jag förstod att detta var något speciellt. Men vi kan säga att det skedde någonstans i början av spelet. (Och början i detta spelet kan räknas som dom första typ 10-20 timmarna.)

Men här var vi. Bland skolungdomar och triviala problem som att fixa ett extrajobb, ta tunnelbanan och lyssna på lektionerna så man klarar uppkommande prov. Och så givetvis; försöka förändra onda karaktärers hjärtan genom att besöka deras tempel i ett metauniversum. Och det är väl egentligen den här mixen som gör spelet så speciellt - att det inte är ett JRPG där man är ett gäng animekaraktärer i olika hårfärger som springer omkring i ett magiskt universum. Utan att spelplanen är Tokyo bland trånga gränder och affärer och vill man koppla av för dagen så går man och tränar eller spelar ett TV-spel på sitt rum. Vardagen möter det där magiska universumet, liksom och det fungerar så otroligt väl.

Sedan har ju Persona 5 någonting som det gör förmodligen bättre än samtliga JRPG sedan Cloud, Barret och Aries kom in i våra liv för en herrans massa år sedan; karaktärerna. Det här är ett gäng som blir kompisar, som bråkar och blir sams, som gråter och skrattar. Som gör saker tillsammans. Som blir exalterade över att gå på en fin Sushi-restaurang. Bara en sådan sak.

När det kommer till hela biten med att klara av tempel, slåss mot fiender och besegra bossar är allting egentligen ganska standard. Men det fungerar så väl i kontrast till allt det andra.

Om det finns någonting inom spelvärlden som kan beskrivas som casual och hardcore så kan man lugnt påstå att Persona 5 inte är världens enklaste spel att komma in i. Men bland alla menyer och saker att sätta sig in i finns det ändå en lättillgänlighet som gör att spelet flyter och aldrig blir särskilt krångligt. Det är mycket saker - absolut, men med briljant och lättförstålig design.

Det är ju alltid så att när man öser lovord över någonting så vill man ändå försöka finna någonting som man kan kritisera - ni vet, så att man inte helt blint som en liten fanboy avgudar något fullkomligt. Och om det är någonting i Persona 5 som kan kritiseras så är det första jag kommer på också en av spelets största styrkor; dialogen.

För det är så mycket text och dialog att man ibland blir väldigt, väldigt frestad att trycka 'skip' för att få fortsätta spela. Jag tror aldrig jag någonsin läst såhär mycket saker sedan jag sist läste en bok. Jag har egentligen ingenting emot detta som helhet, men rent tempomässigt fungerar det inte alltid att all den här dialogen finns och man hade nog kunnat korta ner (och få ett betydligt bättre tempo) i spelet med lite mindre av den här varan. Samtidigt som den givetvis är en del av spelets stora charm, så är den också en av dom där sakerna som gör att spelets speltid tickar in på tresiffrigt när man väl närmar sig slutet.

Under dom här 100 timmarna får man dock njuta av kanske den mest unika stilistiska designen i ett spel någonsin, nynna med till fantastiska ljudspår och rena låtar och så då - givetvis - umgås med några av dom mest välskrivna, komplexa och bästa karaktärerna någonsin.

Så, tillbaka till dom där dagarna och nätterna på Leblanc. För det är någonstans där som Persona 5 är vad det är och allt man älskar det för. Varje gång man kommer dit efter en lång dag, ett uppdrag eller bara samlar sina vänner för lite gemenskap så inser jag att det här är ett sådant där spel som jag alltid drömt om och önskat utan att egentligen veta om det. Någonstans tror jag att det räcker att se ett par minuter på Youtube från spelet för att förstå om man kommer att älska det här eller inte. Eller lyssna på spelets briljanta spår "Beneath the Mask" och föreställa sig hur man traskar omkring i ett regnigt Tokyo dagen innan man ska samla sina vänner för att inta ett av spelets många tempel.

Tiden får utvisa exakt hur högt upp på min "Topp 10-lista någonsin" det här hamnar. Men bara att det hamnat där säger en hel del om hur mycket jag älskade det här äventyret.

parantes 1 feb 2018 17:50 Visningar: 246

+Det allra mesta, faktiskt.

-Väldigt få saker. Men kanske aningen utdraget i sina stunder.

10 Ett av skälen till att jag älskar TV-spel

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.