Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Blades of Steel

Strax före vinterlovet 1990 kom min storebror skuttande hemåt över kullarna, med en sprillans ny spelkassett i handen, och jag kunde ge mig fan på att det var ett sportspel
Den som introducerat mig för sportspel är min bror, vilket jag är tacksam för, men fortfarande 1990 hade jag inte konverterat till spelformen. Jag får kalla det spelform, för trots att sportspel är en genre så betyder det inte att alla sportspel tilltalar alla spelare av sportspel. Alla sportspel tilltalar bara min bror, för han är fan galen i sport.

Blades of Steel, skapat av Konami släpptes först som arkadspel 1987 och till Famicom Disk System 1988. Spelet fortsatte komma ut till diverse konsoler samma år som Nintendos Ice Hockey (1988). När spelet hade sin release i Europa 1990, hade jag själv börjat skela mot Sega Megadrive och 16-bits-grafik, men jag skulle fortfarande sitta på mitt Nintendo ett par år till.

Trots att jag inte var särskilt förtjust i sportspel kunde jag erkänna att Blades of Steel var, ja, skitsnyggt! Det var fortfarande Nintendo, men ändå som hockey på riktigt, och det var riktigt tuff hockey dessutom! Det var liksom alla, ja, inte alla, men typ många NHL-lag representerade. Fyra från USA och fyra från Canada.

Blades of Steel var ett spel i högt tempo, enkelt att sätta sig in i men samtidigt svårt att bemästra.

Mest känt kanske spelet är för sitt fightingsystem då spelet övergår från att vara sport till att bli ett renodlat fightingspel när slagsmål uppstår.

Man har fortfarande inte fått till det med avblåsningar för offside, och man kan puckla på sitt motstånd ganska hårt utan utvisning, men det händer att man blir utvisad.

Med Blades of Steel är det äntligen rätt antal spelare på plan.

Men jag var alltså fortfarande inte helt såld. Möjligtvis berodde det på att pretentionerna med spelet var för höga, och Konami hade samplat in en röst som sa en massa grejer. Varje gång spelet startade fick man höra ett brusigt "Blades of Steel" vilket gjorde att man i likhet med Doubble Dribble (1986) tryckte på reset om och om igen. Dessutom skrek rösten ut "Faceoff!" vid varje tekning och "Fight!" vid varje slagsmål. Men droppen ur bägaren var nog då rösten vid varje, ja varje(!), passningstillfälle skrek "Get the pass!", vilket i sin tids otydlighet gjorde att man mest undrade om han sa "With the pass", "It's a pass" eller "Hit the ass".

Artikel är dedikerad min awesome storebror J.

Taggar: sport, hockey, Retro

Player1 12 feb 2018 21:29 Visningar: 198

+Ett spel som var riktigt snyggt för sin tid

-Rösten som skriker i spelet skär långsamt ner hjärnan bit för bit

7 Ett spel som håller så länge man är på humör för klassisk arkad

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.